20 april, 2013, av Anna-Lena Lod Den här texten har jag försökt att få publicerad, men tidningarna tvekar av rädsla för de inblandades integritet. Eftersom andra nu börjat skriva om den här personen (se Ann Allans blogg) fast utan att nämna några namn, har jag valt att även lägga ut min hittills opublicerade text. Det här handlar inte bara om den här personen utan också i hög grad om vi behandlar våra gamla i samhället. Jag kände inte sångerskan sedan tidigare, men hennes öde har rört mig mycket. När upphör en människas rätt att få bestämma över sitt liv? Hur länge blir vi värdigt och respektfullt bemötta av omgivningen? Kan vi vara säkra på att de anhöriga förstår vad som är bäst för oss? I en sjuksäng på ett äldreboende i Stockholmstrakten, bakom en anonym dörr, ligger en gång en av Sveriges största sångerskor, snart 90 år. Nu kommer hon inte ur sängen utan hjälp, ena benet och armen har svårt att hänga med efter en stroke förra sommaren. För ett och ett halvt år sedan avled hennes make och ständige vän och samtalspartner sedan 70 år. När hon långsamt tillfrisknade efter stroken gick det upp för henne att hennes lägenhet var såld och alla hennes ägodelar skingrade. Hon bor med ett fåtal föremål och har inte själv fått välja vad hon vill ha med sig. Hon känner sig ofta mycket ensam. Ålderdomen kan vara sig ganska lik för de flesta av oss, världsberömd artist eller inte: Ett reservat av glömska och förnedring, en transportsträcka mot slutet. Artiklarna som ska publiceras när hon försvinner är säkert redan skrivna. Vi som haft förmånen att få träffa henne på senare tid vet att hon fortfarande är i högsta grad levande och social, vi har skrattat i hennes sällskap, gnabbats med henne, utbytt minnen och berättelser, satt på CD-skivor och hört henne sjunga med i egna inspelningar. Problemet är att hennes familj har en helt annan bild. De menar att hon blir aggressiv av att träffa andra människor, att hon behöver lugn och ro och att vännerna äventyrar hennes hälsa. De av hennes vänner jag talat med menar att det snarare är familjen som gör henne upprörd, inte minst eftersom de inte respekterar att hon har åsikter och säger vad hon tycker. Familjen är dessutom utspridd, de flesta bor inte ens så nära att de kan besöka henne regelbundet. Två bilder, och i mitten står sångerskan. Visst är hon arg, men hon har kanske goda skäl att vara det. Hon har lämnat in ett överklagande av att äldreboendet ansökt om att hon ska stå under förmyndarskap, vilket kan tolkas som en kritik av familjens förmåga att hantera hennes situation. En förvaltare kunde vara precis det hon behövde. Problemet är att förvaltaren hittills också verkar gå barnens ärenden. Hon står till och med staty i området där hon bor. Men själv lämnar hon nästan aldrig sitt rum på äldreboendet. Det beror inte bara på brist på ork. Ett försök nyligen att ta med henne till en konsert i en kyrka som till och med har en kör som är döpt efter henne, stoppades med hänvisning till misstroende mot de vänner som velat hjälpa till med utflykten. Bannlysningen gäller inte bara det par som erbjöd sig den här gången, tidigare grannar som stöttade henne mycket under hennes makes sjukperiod. Samtliga vänner har nu fått besöksförbud, veckan före påsk stoppades till och med församlingens diakon, som besökt henne ett antal gånger tidigare. Det går inte att ringa henne, telefonnumret har bytts flera gånger och barnen som tecknar abonnemanget vill inte ens lämna ut numret till henne själv. De vänner som ville besöka henne i påskhelgen uppmanades kontakta hennes förvaltare som till sist, efter många timmar, gav ett negativt besked. När jag träffade sångerskan någon vecka före påsk sa hon: ”Jag ligger här som en byfåne, det känns som jag är kidnappad.” Hon var väldigt bestämd på att jag måste skriva och uppmärksamma hennes situation, och hon betonade att det inte handlar bara om henne utan om alla gamla människor som inte får ha ett liv. Hon ville att jag berättar om hur det känns att inte ens få ha tio kronor i plånboken så man kan bjuda en gäst på kaffe, inte få ha vilka bilder man vill på väggarna och bli fråntagen post. Hon vill veta vad som hänt med hennes ägodelar, exempelvis alla de skivor, inspelningar och foton som hon samlat genom åren och som hon vill ska hamna i något museum eller arkiv. Tiden går och när hon är borta blir det svårt att identifiera personer på bilderna, vilka situationer det handlar om etc. Hon har alltid månat om absolut bästa ljudkvalitet på sina musikanläggningar och den hon hade i lägenheten var nästan ny. Nu får hon nöja sig med en liten bärbar radio med CD som hennes vänner lånat ut. Men mest av allt vill hon tala om tristessen och ensamheten. Jag har talat med en av hennes döttrar som inte delar min bild av det som händer. Hon tycker att det är viktigt hennes mamma skyddas från omvärlden för att vi alla ska minnas henne från hennes storhets dagar. Jag tror tvärtom att de flesta människor inte har några som helst problem med att se hur sångerskan har blivit äldre, hon är fortfarande synnerligen älskansvärd. Något enormt tryck är det dessutom knappast runt hennes säng, hon har bott utomlands i många år och haft få personliga vänner i Sverige. Bland de som nu utestängs finns bland annat hennes närmaste väninna sedan 60 år som även varit en vän i familjen. Det ska ha gjorts en utredning som visar att hon har alzheimer (en diagnos som ifrågasätts av hennes tidigare läkare). Flera av oss som besökt henne kan jämföra med anhöriga som haft samma eller liknande diagnoser och vi tycker inte det märks på något påtagligt sätt att hon är drabbad. Under mina besök har jag märkt hur hon successivt blivit allt mer alert, börjat minnas saker och pratar om sådant som även ägt rum i nära tid. Vännerna har bett att få träffa förvaltaren för att ge sin bild av henne, men hon har inte återkommit i frågan trots upprepade påstötningar. Jag har också talat med förvaltaren, som lovade att börja föra dialog med vännerna. Det var innan beskedet kom att ingen längre får besöka henne, utom familjen. Hon kan fortfarande ändra sig och göra rätt, men tiden går och isoleringen gör att hennes tillstånd försämras. Det mest uppenbara är att hon har kroppsliga problem som gör att hon behöver mycket hjälp. Men det är djupt upprörande att hon ska berövas all värdighet och inte anses kapabel att lämna synpunkter i viktiga frågor som rör hennes liv. I en tid då det talas så mycket om mänskliga rättigheter känns det som hennes rättigheter kränks på en rad avgörande punkter. Makten och bulvanerna 13. 9 juni 2013 Postat i Kategoriserade av seniorpartiet I slutet av april skrev undertecknad den senaste bloggen under ovanstående titel. Nu är det dags igen, temat och personen som drabbats är desamma. Nu också öppet redovisat i tidningen Expressen i ett antal artiklar. På tidningens löpsedlar den 8.6 kunde vi läsa följande. Jan Malmsjö i tårar, stoppad vid dörren till Alice Babs. Också den här gången gör jag mig till budbärare, och låter den skrivande handen och den sändande tanken bäras av de som mer än undertecknad finns i offrets närområde, för ett offer är det. Tänk tanken att människor också i vårt land utan att höras omyndigförklaras, isoleras och interneras? Nu till länken som är denna, kopiera den och klistra in den i Er webbläsare så öppnas den. annallan.se/Ann_Allans_hemsida/Anns_blogg/Poster/2013/6/7_Den_lilla_sangfageln_Alice_Babs_morklagda_nationaldagsfirande.html Det öppna brev som ni nu förhoppningsvis läst väcker frågor, om vilket slags samhälle vi är på väg att skapa. När allianser av godtycke tar över den enskildes rätt och person (för att citera lagtexten), i ett alltmer växande tempo. Vi ser det i riksrevisionens kritiska rapporter från 2006 och 2009. Vi ser det i statistiken från domstolsverket, år 2000 inkom 10 818 ärenden om företrädarskap (gode män och förvaltare), år 2010 hade det antalet ökat till 17 515, alltså med 70 %. Jag avslutar med följande något redigerade rader ur den text i ovanstående länk jag hoppas ni har läst: De stora frågorna är: Vid vilket skede får man ta ifrån en människa rätten till sina egna beslut? Hur kan en människa som under flera timmar i sträck klarar av att föra ett fullständigt normalt samtal blir satt under förvaltare och fråntagen rätten att bestämma över sin vardag, sitt sociala sammanhang och sitt liv? Och varför tillåts inte en drabbad person att överklaga beslutet om förvaltarskap? Vem lyssnar till Alice då hon säger att hon vägrar att fråga förvaltaren om lov i allt som rör hennes person? Hon är alltför stolt för att be om tillåtelse att få leva sitt liv som hon själv vill. Hon ser förvaltarskapet som en kränkning. Förvaltarskapet ÄR i det här fallet en kränkning. Hon säger sig hellre dö än att be denna förvaltare om lov gällande sådant som för varje människa borde vara en självklar mänsklig rättighet. 08.06.2013 Jarl Strömbäck SPI-Välfärden Den lilla sångfågeln Alice Babs mörklagda nationaldagsfirande Öppet brev till äldrevårdsminister Maria Larsson. Jag har tidigare skrivit om situationen runt vårt nationalhelgon Alice Babs; ”Du bad mig berätta, lilla sångfågel”. Jag skrev inte hennes namn vid tillfället men de flesta har ändå förstått vem det handlar om. Men egentligen är det inte intressant. Det som händer är djupt tragiskt om det så drabbar en hovsångerska eller ett butiksbiträde. Det jag och journalisten Anna-Lena Lodenius i mitten av april hade att berätta har chockerat och engagerat många människor. Blogg-texterna har lästs av uppemot 150 000 personer. Det som den 6 juni 2013 inträffade på äldreboendet där Alice Babs bor, är omtumlande: Några av Alices vänner och kollegor ville underhålla och uppmärksamma vårt nationalhelgon, på självaste nationaldagen. Vilken dag kunde vara mer lämpad … De ville att Alice skulle få veta att de tänker på henne eftersom de inte vet om hon känner till orsaken till varför de inte längre vare sig ringer eller besöker henne. Frustrationen är stor. Det finns många offer i den här sorgliga historien. Artister och musikanter besökte denna soliga eftermiddag äldreboendet för att sjunga och spela för Alice på gräsmattan nedanför hennes fönster. Ett litet hopp om att hon skulle rullas ut på balkongen blommade i deras sångarbröst, men det slutade som de innerst inne hade befarat: Jan Malmsjö fick inte komma in till Alice för att lämna sin ros. Alice själv fick inte komma ut på balkongen för att lyssna till musiken. Man öppnade inte hennes fönster på vid gavel så att hon kunde lyssna. Istället drog man ner gardinerna. Och stängde hennes fönster. När musikanterna sedan lämnade gräsmattan efter att ha framfört Swing it magistern, Vårat gäng, ”En gång jag seglar i hamn” m.m. – då drog man upp gardinerna igen. Detta medan en sjuksyster kom ut på en av balkongerna och fotograferade musikanterna. Jag ryser vid tanken på det som igår eftermiddag hände på äldreboendet. Jag förstår det inte. Eller egentligen förstår jag. Men det mesta går inte att berätta. Jag sitter inne med information så otäck att den för många är näst intill omöjlig att ta in. Ändå händer det mitt framför våra ögon. Duperandets konst är den farligaste av egenskaper. Två av de tre vänner som står Alice närmast, de som hjälpt henne och hennes man Nils-Ivar allra mest under de senaste åren, har blivit polisanmälda av barn eller förvaltare. (Oklart vem eftersom det är hemligstämplat och inte ens de anmälda får veta.) Detta för att få ett kontaktförbud till stånd. Åklagaren ogillade, förstås, eftersom dessa är genuint genomsnälla och omtänksamma människor. Men förfarandet talar sitt tydliga språk. Vännerna har hela tiden velat kommunicera med familj och förvaltare, för att lösa knutarna, men det har för dem aldrig varit ett alternativ. Den totala iskylan och hårdheten härskar. Det är svårt att tro, för dem som ännu inte upplevt annat än vänlighetens ansikte. Man borde kunna kräva av en överförmyndarenhet att den äger förmågan att se vad som egentligen pågår. Bakom fasaderna. Sanningen om omständigheterna kring Alice börjar så sakteliga att krypa ut genom väggarna. Somliga som arbetar på äldreboendet kan inte längre kan hålla tyst. Deras berättelser överensstämmer inte med vad förvaltaren säger. De påstår att Alice inte mår bra, att hon far illa av besöksförbudet, av förvaltarskapet och dess konsekvenser. Sedan min första bloggtext i ämnet publicerades har jag fått mängder av rörande mail där man berättar om liknande erfarenheter och övergrepp. Jag har också fått djupt berörande mail från människor som ångrar hur de behandlade sina gamla föräldrar och släktingar. Jag har därtill fått ett brev från en jurist i Geneve som uppmanar oss att gå till Europadomstolen. Våra berättelser om Alice har nått långt utanför landets gränser. Det är inte lätt att bli gammal. Det är inte heller lätt att vara ung och stå bredvid och se hur en förälder eller vän åldras. Jag hade önskat att man i äldrevårdens maktkorridorer hade möjlighet att stötta än mer. Att hjälpa istället för att stjälpa. Att låta vårdpersonalen på markplan använda sitt eget förnuft och sin möjlighet till improvisation. Och att ha styrkan att stå över lögner och förtal. Vad man därtill skulle önska var att vi behandlade åldrandet som en naturlig del av livet och att vi behandlade de äldre med större respekt. Dement eller ej. Människans värde är evigt. De stora frågorna är: Vid vilket skede får man ta ifrån en människa rätten till sina egna beslut? Hur kan en människa som under flera timmar i sträck klarar av att föra ett fullständigt normalt samtal blir satt under förvaltare och fråntagen rätten att bestämma över sin vardag, sitt sociala sammanhang och sitt liv? Och varför tilläts inte Alice att överklaga beslutet om förvaltarskap? Man tog inte ens kontakt med henne! Detta trots att hon varit så vid sina sinnen att hon med exakthet kunnat beskriva sin situation och formulerat en överklagan även om hon måste ha hjälp med att skriva ner den. Vem lyssnar till Alice då hon säger att hon vägrar att fråga förvaltaren om lov i allt som rör hennes person? Hon är alltför stolt för att be om tillåtelse att få leva sitt liv som hon själv vill. Hon ser förvaltarskapet som en kränkning. Förvaltarskapet ÄR i det här fallet en kränkning. Hon säger sig hellre dö än att be denna förvaltare om lov gällande sådant som för varje människa borde vara en självklar mänsklig rättighet. Förvaltarskap har från början varit menat som en hjälp för svårt dementa. Idag används det oftare och oftare av anhöriga som ett sätt att ta kontrollen. Alice är, som hon själv uttryckte det strax innan besöksförbudet trädde i kraft, levande begravd. Hon var ända fram till veckan före påsk mycket väl medveten om det som skedde runt henne. Alices egna analyser av läget var kristallklara. Jag är dock rädd för att hon nu på olika sätt är påverkad och kanske fråntagits sin kämparglöd. Kanske har man under tiden av isolering påstått saker om hennes gamla vänner som gjort att hon vänder dem ryggen. Det har hänt förr. Kontakten mellan Alice och hennes äldsta och närmaste väninna och familjens närmaste vänner, är fortfarande bruten. Besöksförbud råder, vad det än står i tidningarna. Gårdagen var ett bevis för detta. Men – kanske tar man möjligen dit någon perifer vän som anses lämplig. Kanske låter man någon utvald tala med henne i telefonen. Därom vet vi inget. Men jag hoppas det. För Alices skull. Den bloggtext jag skrev för några veckor sedan, och denna min berättelse om Alice Babs nationaldagsfirande där förvaltaren gjorde allt hon kunde för att utestänga Alice från den konsert som gavs i syfte att pigga upp henne och få henne att förstå att de utestängda gamla vännerna fortfarande finns kvar, är tagen ur det verkliga livet. Detta är förvaltarskapets Sverige. År 2013. Har du någon bra idé, Maria Larsson?
Posted on: Tue, 03 Dec 2013 13:31:26 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015