Börjar söndagen med att besvara en rak fråga från en frågeställare. Naturligtvis är det svårt att utpeka någon eller några som syndabockar och orsaken till mina omständigheter. Vetenskapsmän sysslar ofta med utredningar för att ta reda på varför saker och ting blir som de blir. Det är olika vad de baserar sina undersökningar på och jag kan ju bara konstatera att det hunnit passera ett otal antal personer som skulle kunna vara orsaken till problemen, men att peka ut just en eller några av dem är svårt. För min del har det inte handlat om att vara bosatt på en och samma plats hela tiden och att vara omgiven av familj, vänner och ett bestämt nätverk. Kanske är det helt enkelt det som är den största orsaken till att det blivit som det blivit? Jag har skrivit en del om detta med samhället och kulturen och hur vi påverkas av det. Allt som ett samhälle består av påverkas vi av. Vi kan nog också vara överens om att alla samhällen inte fungerar på samma sätt. Det är inte ens så att där vi tror att de flesta har det bra och borde vara friskast i landet är det bäst att leva. En undersökning visar att det är inte är främst i storstäderna som flest sjukskriver sig och blir långtidssjukskrivna. Inte heller kan vi påstå att det är i småstäderna som man är mest sjuk. Så vad är det då som gör skillnader? Man har kommit fram till just det att samhällen som är mer slutna till sin karaktär och som består av individer som främst håller sig till familjekretsen, de närmaste och ett rätt så snävt nätverk, där tenderar man att må sämst. Så är det i alla fall i Norrlands inland. Där har det blivit så normalt förekommande att sjukskriva sig att ingen reagerar över det nämnvärt. Man har jämfört Jämtlands län med Jönköpings där man har en helt annan moral och menar att är man sjuk så ska man vara så sjuk att man inte ens kan ta sig till brevlådan eller stiga ur sängen. Man ska till exempel inte kunna bli sedd i affären. Men det är inte enbart det som är skillnaden. Det man sett som ett mönster är att människor mår bäst om de kan utöva ett aktivt socialt liv inom föreningsverksamhet och umgänge utåt med fler än den närmaste kretsen. Att få känna tillit och att få delta är viktigt. En annan viktig sak verkar vara att det finns stor kreativitet och småföretagaranda. Jag gissar att den politiska organisationen och politikers engagemang spelar en väldigt stor roll. Att så många som möjligt har lönearbete inverkar mycket på hur ett samhälle fungerar. Det säger sig självt att människor som är sjukskrivna eller arbetslösa och begränsade i sina möjligheter att aktivt delta i samhället mår sämre än andra som är fria att styra sina liv som de vill. Det som är största orsaken till ohälsa menar man vara att det saknas viktiga delar av det som normalt ingår i det moderna livets utmaningar och möjligheter. Kulturell mångfald är viktig och möjligheter till föreningsliv, studier och att själv välja mellan ett stort antal olika aktiviteter har positiv inverkan. Möjligheten att förändra sin situation och där man har hopp om att det ska kunna bli någon förändring är förutsättning för en god hälsa. Att känna sig bunden vid en plats utan möjlighet att förändra sin situation nämnvärt och där samhället i princip stått stilla i generationer och satt sin särprägel på det inverkar på en befolkning. De gemensamma sociala normerna avgör hur lätt eller svårt det är för andra att bli med i gemenskapen eller hur det är möjligt att få en förändring till stånd. Jag var tvungen att nämna detta för att visa att jag inte tar mina antaganden ur luften när jag menar att det har en viss betydelse var man bor och att allt inte bara beror på en själv eller kanske en eller ett fåtal personer. I många fall är det politiska beslut, myndigheters utövande och den känsla man får av att man är någon som har rätt att ta del av aktiviteter och gemenskap där man bor. Inte minst just detta att få välja själv och att inte bli styrd in i speciella mönster som krävs av en för att man ska passa in i en viss mall. Detta att kunna känna sig trygg i en gemenskap fast man inte är uppvuxen på en plats och har hela sin familj kring sig och ett stort nätverk. Det är just därför som det är så viktigt med föreningar, kultur och arbetsmöjligheter. Att det finns ett stort utbud på utbildning och även högre utbildning har säkerligen också stor betydelse. Att inte vara hänvisad till strukturstöd och vissa utbildningar man styrs in i på grund av det lokala behovet. Att det kan klicka någonstans i toppen av hierarkin och att den lilla människan kan ha det svårt att göra sig hörd i all byråkrati och myndighetsutövande torde inte vara en nyhet för någon. Är du lönsam lille vän? Känns den frågan igen? Så om jag nu ska försöka komma till en slags slutsats om vems eller vilkas fel det är har jag endast min egen historia och några dokument att tillgå som bevis på hur det verkligen förhåller sig. När jag 1994 började studera på Komvux hade jag tagit det beslutet eftersom jag kände att jag inte skulle orka ha mitt dåvarande arbete till dess jag gick i pension. Det var inte bara den stress som jag kände i själva arbetet som inverkade utan den ekonomiska stressen. Arbetet i sig upplevde jag efter att ha arbetat med i princip samma sak i mer än 20 år som fruktansvärt enahanda och själsdödande i sin brist på intellektuella utmaningar och mer socialt inriktad aktivitet. Ett ensamt och stillasittande arbete som gick ut på att i stort sett hela dagen vara bunden till en dator. Det var inte så jag upplevde jobbet från början och då fanns fler möjligheter att resa sig från stolen och göra lite annat emellanåt. Jag insåg att där jag jobbade fanns det inga utsikter att sjuksköterskorna skulle släppa på några av de administrativa uppgifter de hade tagit till sig och värnade om istället för att främst göra det som de var utbildade till, d v s ägna tid åt patienter. Utan mer ansvar får man inte heller bättre lön och i brist på chanser att avancera förlorar med tiden ett yrke sin tjusning och dragningskraft. Åtminstone för oss som vill lite mer än bara se ett arbete som en tillflyktsort för kvinnor som är en del av en familj och som vill ha lite fickpengar för att slippa tigga pengar av mannen. De tyckte aldrig att lönen var för låg men det tyckte jag som ensam skulle försörja en familj och i takt med att pojkar växer upp äter de mer och kräver mer utrymme, men jag var tvungen att hela tiden flytta till billigare bostad och bli mer uppfinningsrik i matlagningen så det blev mycket av lite resurser. Alltså kan jag mena att flykten från mitt arbete gav mig något helt fantastiskt som jag omedelbart trivdes med. Jag älskade mina studier på Komvux, den trevliga gemenskapen med andra studerande och inte minst engagerade och duktiga lärare. Sådana lärare som gjorde att jag insåg att det var sådan jag ville bli. Jag ville undervisa. Hjälpa andra att lära och tycka att det var roligt. Redan då hade jag bestämt mig att jag ville undervisa i svenska. Senare kom jag också in på lärarutbildningen och var jättelycklig och stortrivdes på universitetet. Trivdes så bra att jag också vid sidan av lärarstudierna läste fristående kurser. Idag är det dessa som gett mig den grund jag står på som kulturpedagog. Jag älskade mina ämnen och såg ständigt nya vägar att lära mig mer och bredda min kompetens. Sedan kom det stora problemet som jag misstänker till slut tog knäcken på mig mitt i all studieglädje. Jag blev sjuk och på vårdcentralen ville de inte närmare undersöka vad det kunde bero på och till slut vågade jag inte äta något på hela dagen så i slutet av terminen var jag så svag att jag inte orkade delta i viktiga grupparbeten. Dessutom började jag få ångest som var så kraftig att jag inte kunde ta mig till bussen eller tåget eller biblioteket. Kände mig kraftlös och vissa dagar kunde jag knappt gå normalt. Det var inte bara en miss i vår fina vård som kom som en första aning om vad som senare skulle komma med dåliga handläggare på Arbetsförmedlingen och handlingsförlamade handläggare hos Försäkringskassan. Hur som helst lyckades jag efter egna insatser komma till insikt om min diagnos och sedan var det speciell diet som gällde efter grundlig genomgång hos specialist efter ett par års lidande, men återgången till det normala gick långsamt och det krävdes mycket för att samla krafter för mina studier. Det funkade fram till den sista sommaren som jag jobbade på mitt gamla jobb på Akutkliniken 2001. Då blev jag själv liggande på en bår i akutens väntrum. Sedan dess har inget varit sig likt och vems fel är det tro. Återigen är det vårdcentralens läkare och Försäkringskassan som inget förmådde som skulle kunna få mig att kunna göra klart det sista i min utbildning för att få examen. Nu är det för sent. Jag får inte min examen. Det enda jag har är ett förhandsbesked på att jag kan få min högskoleexamen när en kurs om 7,5 poäng i pedagogik är avslutad. Vad som varit däremellan är alltför omfattande och psykiskt jobbigt att ta upp här, men att fel har begåtts här och där är det inga som helst tvivel om. Nu tänkte någon att det är väl bara att ta de där 7,5 poängen om jag nu kunde få en utbildningsplats vill säga. Jag behöver inte ens en utbildningsplats eftersom jag redan läst hela kursen och ska göra endast en tentamen och skriva någon slags uppsats. Grejen är den att jag nu hade uppsats på gång i historieämnet, jag skulle få skriva min uppsats på distans dessutom. Men se det fick jag inte för chefen på socialförvaltningen som säger att universitetsstudier får man inte bedriva när man får ekonomiskt bistånd. Så är det i den här kommunen. De är inte ett dugg intresserade av att göra livet lättare för mig, att underlätta att jag får ett arbete. Det enda de kan erbjuda mig hos CSN är bidragsdelen som inte ens är på 3000 kr i månaden, så vem som helst kan fatta att det inte funkar. Det är alltså inte bara att sätta igång med studier hur som helst. Istället får jag under våren gå på vuxendagis ett tag till om jag inte får arbete och i så fall löser det sig och jag kan skriva min uppsats i historia på distans. Och jag kan skriva hur många tentor jag vill.
Posted on: Wed, 23 Oct 2013 01:49:30 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015