Egentligen trodde jag den här kvällen var körd. En öde kväll för en ensam man som just hejdat sig, eftersom cykeln blivit stulen, eller i alla fall bortflyttad så att jag inte hittade den, vid min fika på Centralstationen, på väg till psykakuten. Ni vet, inte en så munter kväll för en man i femtio fem plus åldern, med övervikt, tovigt skägg, skitiga kläder och en inre gnällande självömkande strid med sig själv, om huruvida det var så att han,dvs jag, var ämnat till något större, och borde gå hem och skriva, eller gå direkt till psyket för att låta den tunga insikten, att återkomsten till samhället och arbete var mer än jag mäktat med, få sin oficiella manifestation i det som kommer att anses vara den korrekta domen över dessa mina tvivelmål i form av entydiga journaler där man väl sätter den ena eller andra diagnosen på mig och konstaterar att Altermann borde verkligen bli förtidspensionär med lämpliga mediciner som håller honom lugn och snäll och som en inte helt tråkig biverkan för den allmänna sedlighetens skull av de antidepressiva.. Nå väl, sådant är nu läget, och det är en av dessa kvällar man som den lite fantasilöse romantiker man kan vara, drömmer om att den begåvade, kreativa, kulturellt intresserade, charmiga, allmänt sysslolösa, och förföriska kvinnan, ska överraskande dyka upp i sin djupt röda klädnad, le skälmskt mot en, och säga, om du följer med mig hem, så kan du få ta ett bad och raka dig, dricka min kylda Dry Martini eller om du föredrar det, en drink med fläderblomsaft, gin, vitt vin och matini, --- så ska jag sedan av de spillror du är, få dig att under mina mjuka skickliga händer, med lagom berusning, återfå illusionen av ungdom för en kväll, så kan vi kanske hitta på något, som gör att vi kan tycka en frukost är trevlig i morgon. Ack, sådana, enkla banala drömmar for genom detta huvud. Men se. Jag har ju insikt. Jag vet ju, att min relativa olycka består till så stor del självömkan att jag inte gitter på att lyssna på mig själv ens. Och om jag vore en kvinna, begåvad och snygg, med mitt liv i grepp, så vore jag m ed en annan sorts man, en kväll som denna, -helt säkert en som har sitt liv i sitt grepp, och lika barn leka bäst. De kvinnor som dock, hava en svaghet för knäppa men under stundom charmiga eller kreativta män, som man, om de inte vore så slitna, kan hålla för spännande, de kvinnorna, är i allmänhet knäppa själva, så egentligen, var den här kvällen helt körd, det insåg jag ju, skulle bara se lite fotboll, härma de normala människorna, innan jag vältrar vidare i min själförvållade olycka. DOCK, livet är alltid som intressantast, på randen av en avgrund, innan man kastar sig ner i den slutliga förintelsen ( som jag aldrig kommer att göra, jag har ju barn) dock, i det inre dramat, känns det ändock så som det är krisigt på allvar,, - vilket jag ibland tvivlar på. OCH DÄR, då kommer inte HON, utan HAN in. In på John Bull, mannen med de drömska sammestögoen, den lika trevliga, och snygga, och talangfulle Thomas översättaren och skribenten, en man vars gestalt jag i helt olika sammanhang skymtat, och vars öde är sammanbundet med mitt, av namn och leenden, som vi båda minns, men knappt någon annan, för så länge länge sedan. Och utan att yppa ett ord, av vad som sagts, måste jag säga om denna kväll,som svept över decennier av mitt liv och dolda sammanhang, en bättre, trevligare, och mer intressant kväll, kan jag knappast tänka mig. Tänk, vad två öl med en vän kan betyda, i rätt ögonblick, på rätt humör. Nu, ska han Altermann se till att skärpa sig, raka sig och bada när han kommer hem, och försöka skriva, mer om denna kväll, men det får ni inte läsa förrän den förklätts, och gestaltats på ett sådant sätt, att den skonar de som omtalats genom att svepa dem i fantastiska drömma. Och ja, ... finns det nu trots allt, en kvinna som är en dårmagnet, dvs som har tycke för såna karlar som jag. Ack sköna, visst vore det kanske trevligt, men fan, du vet, du vet egentligen bättre, låt det vara, en sådan som jag får se till att klara att samla ihop sig, - annars är det bara tröttsamt, - eller hur, du vet det ju... Fast ja, jag kommer inte säga nej, fast jag vet det också. Kanske. Om jag inte får ett anfall av mognad. I sista stund. Sådant förekommer. Vad är det med min olycka frågar sig någon, är den bara på skoj? Nä, inte så enkelt. Det är så här det är för en som vill skriva, men när han hejdas och inte kan, då hamnar man, i sådana här kvällar, och visst, allt kan bli bra, till slut, om jag bara en dag, får till att skriva två timmar om dagen, och nej, det har jag inte klarat än...För jag är inte alls överens med mig själv, och ja, det är allvarligt, när man inte kan vara lojal med sig själv, det är typ då man ger ifrån sig en sådan här statusuppdatering på fb, fast man anar, att det inte är det smartaste. Men ändå en lättnad. Och vem bryr sig? Och om de bryr sig, är de så farligt då, och de som inte bryr sig, de har väl aldrig haft någon betydelse. Så kan man tänka.
Posted on: Fri, 15 Nov 2013 22:47:52 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015