Håller på och läser Jan Guillous Dandy, som hittills är ganska schysst läsning tills jag kommer fram till stycket där narratören berättar att Massajerna saknar all mänsklig blygsel vid ett passage och någon mening senare att massajledaren ville bli avbildad när han BESTEG sin hustru. Alltså, behöver jag uttrycka ungefär hur det kändes att läsa det, jag förväntade mig inte den sortens nedvärdering av den svarte. Inte av Guillou. När ska man sluta beskriva afrikanen och asiaten som en sorts zoologisk underart? Antingen är vi korkade eller underhållande. Djuriska, ologiska, impulsiva, charmiga, sensuella, ett barns intellekt. Så beskrivs den andre i nästan all europeisk litteratur. Man är befriad från mänsklig, läs mänsklig blygsel om man som massaj inte är påklädd. Han bestiger som om han vore ett djur, och hans kvinna en hona. Européer bestiger måhända länder men inte kvinnor. Det gör bara den andre. I europeisk litteratur beskrivs den andres mark som något högst fysiskt. Den andre "myllrar" fram. Allt är stimmigt, rörigt, magiskt. Anti-vitt. Tusen och en natt. Den andre beskrivs alltid som en extrem och en variabel från en utgångspunkt som alltid är vit. Det är alltid på den vite berättarens villkor, hans observationer, ty den svarte vrider sig under lupp. Och jag vrider mig när jag läser. En gång, två gånger. Ord som värderar. De små nyanserna som avgör. Vi som vet vi ser dem. Myllrar, förtrollar, bestiger, skränar, doftar. Vi är aldrig maskrosens gula. Vi förvisas till vår plats, där vi kategoriskt hör hemma; i saffranet, i sagan.
Posted on: Wed, 14 Aug 2013 16:02:56 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015