Kära Lotta Edholm och Madeleine Sjöstedt, Folkpartiet! Med detta brev till er har jag fått en ny roll i mitt liv och det vill jag på sätt och vis tacka er för. Jag är en av de obetydliga människor som lever i det samhälle ni är satta att förvalta. En mamma till 4 stycken barn som är tänkta att växa upp och även de bli en del av ett samhälle som kommer vara rådande när de blir vuxna och kan tillföra samt vara delaktiga och föra utveckling, tankar och idéer framåt. Jag är också en sambo till en människa som betyder mycket i mitt liv och vi tillsammans bidrar till samhället genom att bo, äta och framförallt har vi båda enligt rådande normer viktiga jobb där vi tillför, är delaktiga och för utveckling, tankar och idéer framåt. Jag är också engagerad på min fritid för barns rätt till lek, IPA, en frivillig organisation där jag tillsammans med andra eldsjälar jobbar för att bistå samhällsplanerare, arkitekter och för den delen också politiker kunskap om barn och deras plats i våra framtidsvisioner utifrån leken. Jag är moster, kusin, barn, bonusförälder, konstnär, granne, student, medmänniska. Ja, det blir en hel del befattningar och roller som sagt. Och nu har jag blivit brevskrivare! Det är med anledning av min nya roll och som min roll av att leva med min familj som jag samlade mig och la mina händer åter på tangentbordet. Klev in i rollen, kan man säga. Jag har på detta forum kommit att se ett klipp från Youtube youtube/watch?v=j3pvEQEovOc Nu är det så att min familj lever med något som heter Neuropsykiatriska funktionshinder. Då jag har förstått att ni har en del kunskapsluckor vad det gäller detta funktionshinder så tänkte jag att jag med detta brev skulle ge er möjlighet att få fylla dessa luckor med just kunskap. Detta är alltså vad som i ett samlingsbegrepp innefattar ADHD, AST (tidigare Aspergers syndrom), OCD med flera. Jag tänker inte gå in på vad det medicinskt är och tänkte även lämna flera av de kognitiva nedsättningar som ofta medföljer. Det finns andra som är bättre inom dessa delar av Neuropsykiatri. Nej, jag tänkte hålla mig på ett enligt min uppfattning jordnära och kanske mer "folkligt" sätt att förklara. Och jag tänkte hålla mig till de områden som ni ska vara experter inom. Det blir alltid lättare att prata och förstå sådant som man själv är bekväm med och känner till. I alla fall är det min åsikt och jag hoppas att ni delar den. Som anhörig till NPF (nu menar jag Neuropsykiatriska funktionshinder, NPF är en förkortning av detta) är det just i förskolan och skolan som den stora resan börjar. I alla fall var det där som den stora kampen började för min del. Det var i förskolan som jag under 1 års tid hämtade ett av mina barn som då alltid var ensam på gården. Inte bland de andra i sandlådan, inte vid den där kojan som de andra hade byggt under eftermiddagen utan alltid vid sidan av. Och allt för ofta med en samling barn som aktivt lekte inte allt för långt bort. Det var under 6 års verksamheten som jag första gångerna fick hålla i ett av mina barn kväll efter kväll då fasansfulla ångestattacker och självanklagelser red mitt lilla barn. Svettningar, panik och ohejdad gråt, för mitt lilla barn... och allt jag kunde göra var att hålla i för att inte mitt barn skulle skada sig. Under 6 års verksamheten lärde jag mig också att alltid ha dextrosol, bandage, sårtejp, plåster och våtservetter i min väska. Detta för att mitt barn ofta fick utbrott på väg hem från skolan och då slog sönder sig själv genom att slå, sparka och slita i vad som kom i vägen. Väldigt ofta hade jag under denna tid själv blåtiror, fick köpa nya glasögon, bitmärken på armar och söndersparkade ben. Det var under lågstadiet som jag fick lämna mitt jobb flera dagar i veckan för att samla ihop mitt barn med fradga rinnande ur munnen och som låg på golvet i ett klassrum vilket var sönderslaget. Det var i mellanstadiet som ett av mina barn tillslut skar sig i armarna inlåst på toaletten så att jag fick bryta upp dörren. Jag förstår att detta inslag på Youtube var ämnat som något roligt. Kanske till och med som ett skämt... Då jag nu lever med de människor jag gör och ett av de tydligaste kriterierna för just vår grupp, NPF, är att man har svårt att tolka skämt så kan jag ha fel. Då får ni rätta mig! Men jag vill att ni tar till ert hjärta att för mig är det inte roligt! Jag kan inte se det skojiga i detta klipp på Youtube. För i min värld har faktiskt en oseriös inställning till skolan och med okunskap om NPF i skolan påverkat mig och mina barn så till den milda grad att vi idag lever med följdsjukdomar som med all sannolikhet vi kommer att få leva med resten av våra liv. Och tro mig när jag säger att psykisk ohälsa är lika tufft att leva med som fysisk ohälsa vilket i och för sig det förstnämnda leder till hur som helst. Vad jag vill säga är att jag tycker det är tragiskt att ni gör er lustiga över de lagar som finns stiftade för våra NPF - barns rätt till undervisning. För det verkar i alla fall som att även utan detta klipp det är glasklart att ni inte sätter varken värde eller heder i att följa dem. Som brevskrivare vill jag med mina ord och genom att lämna lite av min historia och resa ge er en möjlighet till insikt inför att det är en stor grupp människor kommer att leva utanför samhället just på grund av att ni förringar skolan. Det är där vi lägger grunden inför framtiden och det bör man ta på fullaste allvar! Det är klart att man ska kunna skoja om allt. Komik är i sig befriande för att man får beröra ämnen som annars är tabubelagda. Men detta som jag refererar till som ni valt att publicera på Youtube är inte komik. För mig är det ett hån mot alla de dagar jag gråtit mig till söms, för alla de dagar jag inte kunnat äta innan möte med rektorn inför resursdiskussioner som alltid slutar på ett sätt, med ett nej. För mig blir detta ett hån mot de dagar då jag undrar om jag verkligen orkar att andas.... Så förklara gärna för mig! Berätta, snälla, varför ni väljer att göra e lustig på detta sätt? För jag kan inte förstå. En Brevskrivare Ylva Dybeck
Posted on: Wed, 18 Sep 2013 21:47:59 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015