Listen up! Den jobbiga diabetikern vill säga några ord. Med orsak av klippet från P3:s Tankesmedjan (spola fram till 9 minuter). sverigesradio.se/sida/avsnitt/285420?programid=3718&playepisode=285420 Jag kan absolut se det komiska i att jag råkar ha diabetes. För jag orkar inte ta det på blodigt allvar varje dag, dygnet runt. Jag kan skratta åt alla tokiga situationer som uppstår, och det i sig är en lättnad! För att leva med diabetes gör man varje minut, varje sekund, hela livet. Hur mycket jag än försöker förenkla och förtränga så är det X sprutor och X blodprov och X miljoner tankar per dag. Man måste ha lite humor för att orka med det. Men för att skratta med mig måste man också förstå min situation. Och sanningen är att jag som diabetiker ofta känner mig ganska ensam och missförstådd. Till exempel när jag behöver förklara, om och om igen, vad jag gör och varför. Samtidigt som media fortsätter att sprida missuppfattningar. Fastän diabetes är en folksjukdom så är det många som inte vet vad det innebär, många som inte fått information (eller inte orkat sätta sig in). Fortfarande tror människor jag möter att jag blivit sjuk för att jag ätit för mycket godis. Att jag själv skulle ha orsakat sjukdomen, fast ingen forskning i världen kan svara på varför diabetes typ 1 sprider sig. Och trots att det är så vanligt och inte längre lika svårt att behandla, så blir många likväl rädda. De ser chockartat på mig, som om jag kom från annan planet. Eller med ömkan i blicken. Stackars liten! Vissa pratar om diabetiker som amputerade och blinda. Så är det ju berättar de för mig, för att de minns ju gammelmormor Märta. Ofta hamnar jag i någon slags konstig försvarssituation. Jag behöver förklara och försvara min sjukdom, vilket är ganska absurt! Ofta har jag låst in mig på toaletten och gömt undan sprutorna. För att det har varit enklare så. Jag har inte orkat gå runt som nån slags diabetesrepresentant. Jag har bara velat få vara jag. Men diabetes är inte en sån sjukdom. Den tar upp hela ens liv, vare sig man vill eller inte. Det är svårt att göra diabetes till en liten grej. För det är det inte heller. Det är en komplex sjukdom, eller egentligen flera stycken, och de är underliga, mångfacetterade och högst personliga. Jag förstår att det inte är lätt att greppa. Därför är det dags att börja prata om det. Vi diabetiker måste synas och höras och kräva att media formulerar våra sjukdomar så att andra förstår. Jag som alltid har velat dölja, desperat velat vara som alla andra, ställer mig upp och berättar: Jag har hatat sjukdomen. Det har gjort fruktansvärt ont. Det har märkt mig, tagit tid och energi och begränsat mig. Innerst inne har jag varit rädd, för jag vet inte hur det i slutändan kommer att skada min kropp. Jag är ändå lycklig, glad över att jag trots sjukdomen kan leva ett nästan normalt liv. Men det hade underlättat så om min omvärld bara vetat mer. Om diabetesen bara hade fått vara precis så stor som den är. Det ska inte behöva vara så svårt att tala om diabetes på rätt sätt. Vi bor i Sverige, året är 2013 och sjukdomen fortsätter att växa. Tre gånger fler barn insjuknar i diabetes än i alla former av cancer tillsammans. Och ändå händer det om och om igen, att när diabetes väl får ta plats i media är det antingen otydligt eller helt och hållet felformulerat. Därför är det så sorgligt när P3 gör precis likadant. Visst bör man kunna skämta om diabetes, men inte utan varken hjärta eller hjärna. Dela gärna mina ord. Det verkar behövas.
Posted on: Fri, 22 Nov 2013 20:23:13 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015