Läste en recension om en bok om ”barnfrihet” i hbl och blir bara mer och mer frustrerad när jag stöter på formuleringar som att det är tabubelagt att säga att kvinna inte vill ha barn (en annan kolumn) eller att den diskussionen går in på ”minerad mark” (rec.). Inte för att jag tycker att det här är ett speciellt kontroversiellt ämne utan (1) för att det för mig och min vänskapskrets absolut inte är det. Att någon behöver svara på en fråga (eller flera, och inte ens heller hela tiden) om varför de valt att leva på ett visst sätt gör dessutom inte i sig en fråga tabubelagd eller minerad. (2) för att de svar på varför kvinna inte vill ha barn som listas i recensionen, ”man kanske inte bara vill, man anser att det finns andra sätt att förverkliga sig själv, man har fullt upp med det liv man lever och ser ingen praktisk möjlighet att ge ett barn det som det anses behöva, man värnar sin frihet och vill göra upp med [internaliserat förtryck]… , man värjer sig mot tanken av att bli invaderad och reducerad till en behållare”, trots att man vill visa hur barnfriheten bryter mot normen, inte i sig på något djupare plan bryter mot samhälleliga normer om hur lyckade samhällsindivider förväntas vara, fria, förmögna till att göra val och göra upp med förtryck, och självförverkligande. Inte ens att ”man har svårigheter att finns [sic!] tillrätta som könsvarelse, kvinna, människa…” slår mig som om man faktiskt skulle vara ute och trampa på farliga vatten. (Och jag vill tillägga att jag inte är främmande för främmandeskap, men som pose och hållning finner jag det ganska pubertalt. Eller låt oss säga, främmandeskap är en bra utgångspunkt för en diskussion, men inte en bra slutpunkt för ett samtal.) Tänk om vi i sådana här sammanhang skulle höra folk erkänna att de tvivlar på att det är kroppsligt och själsligt förmögna att ta hand om ett barn, eller att de vet att de inte klarar av det, att de är så förvridna som människor att de inte förmår känna och ge kärlek till andra, så egoistiska att de inte vill behöva bry sig om andra eller att barnfrågan är svår för dem för att den visar att deras vänskaps- och bekantskapskrets är full av estetiserande uppstickare som inte egentligen bryr sig om sina s.k. vänner och att jag själv i min barnfrihet också är en sådan och inte bryr mig om att ändra mig. Jag menar inte att de här skälen skulle vara de riktiga skälen till att folk inte vill ha barn men att det finns ett slags svarsalternativ som vi kanske inte ens skulle vänta oss att folk tar till i den här ”debatten” och att det kanske säger något om andra outtalade förväntningar. 3) för att det finns en märklig önskan om att presentera det man säger som kontroversiellt och normbrytande som präglar många av dagens debatter som just är märklig. En vilja att framställa sig själv som någon som kan tala om svåra saker fast svårigheten kanske inte är så stor. 4)för att när man börjar presentera teman som kontroversiella och minerade och ger ut böcker om det där många deltar med egna personliga erfarenheter så är det sällan speciellt kontroversiellt mera. Jag har ett ytterligare tänkt inlägg om tanken att vissa ämnen är ”svåra att tala om för att de bryter mot normen”. Ett ”normkritiskt” sådant, borde jag kanske säga där normen är det ”normkritiska”, men det får bli till en annan gång.
Posted on: Mon, 25 Nov 2013 09:52:21 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015