Min vän Sofia Pastirmatzi Schaub skriver .....uppgraderade sitter i de främre raderna, bekvämt jag ler när jag sätter mig Jacob och Lucas skrattar av glädje när vi lyfter Lucas klappar händerna tack Gud viskar jag, ser ut över molnen, solen, staden som krypmer mitt i allt är jag så tacksam det har varit några tuffa veckor, dagar då jag fått lägga allt till sidan och bara fokuserat på att vara där jag är slängde in allt i bilen och åkte till mina föräldrar i stockholm bröt av vardag och sjukdom och tog in lite nytt packade om och nu är vi äntligen på väg lite nervös Seattle snart kommer vi får hjälp av människor på tåget och på flygplatsen checkar in gaten är fullsatt inga platser Jacob är trött i benen, Lucas börjar gnälla en man tar undan sin jacka och erbjuder Jacob den tomma platsen hans kompis kommenterar hans handling varför ger du platsen till ett fullt friskt barn? ge det till någon som behöver den, som en gravid eller äldre… jag drar ett djupt andetag, ser mig omkring, biter mig i tungan säger ingenting men jag känner en våg av sorg det är den där akuta känslan när jag påminns om att Jacob är sjuk tydligt påminns jag om att aldrig döma någon att vi bär på så mycket som inte syns utanpå för den mannen kan inte se att den pojken är sjuk, han ser inte en familjs kamp för att överleva, han ser inte cancer han ser en vanlig mamma och hennes två trötta barn önskar av hela mitt hjärta att jag ska bli mer ödmjuk mot människor att jag ska se dem, genom dem inte fastna i mina egna uppfattningar eller teorier vi vet ingenting om någon om vi inte frågar och frågar vi ska vi vara beredd på att lyssna
Posted on: Fri, 18 Oct 2013 23:37:34 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015