Roberto Saviano: I tjugo år fanns det bara aska på den plats där det funnits vallmor. Sedan minns Artur att det kom en general. En andra gång. På stora jordegendomar i världens alla hörn finns det alltid någon som i en makthavares namn visar upp sig med uniform, stövlar och en häst – eller en terrängbil, beroende på tidsepoken. Han befallde bönderna att åter bli gomeros, det är vad Arturo minns. Nog med säd, tillbaka till vallmor. Tillbaka till droger. USA rustade sig för krig och före kanoner, före projektiler, före tanks, före flygplan och hangarfartyg, före uniformer och stövlar, först av allt behövs morfin. Utan morfin kan man inte föra krig. För upprördhet finns traktat och manifestationer, levande ljus och strejkvakter. För kött som brinner finns bara en sak: morfin. Den som läser detta tillhör kanske den del av världen som fortfarande lever ett lugnt och stillsamt liv. Han vet att det vrålas på sjukhus, barnaföderskor och sjuka, barn som skriker och ben som vrids ur led. Men han har nog aldrig hört vrålen från en man som träffats av en kula, som fått benen krossade av en kulspruta eller genomborrats av granatsplitter som sprängt bort en arm eller halva ansiktet. Det är riktiga vrål, de enda som minnet inte glömmer. Såväl hemkomna soldater som reportrar, läkare och yrkesmilitärer vaknar av sådana vrål om nätterna. Inget är mer antimilitäriskt än vrålen från den som sårats i krig. Endast morfin kan stoppa de där vrålen och få de andra att tro att de kommer att klara sig och oskadda vinna kriget. USA, som behövde morfin till kriget, bad därför Mexiko att utveckla opiumproduktionen och byggde till och med järnvägar för att underlätta transporten av det. Hur mycket behövdes? Väldigt mycket. Så mycket som möjligt.
Posted on: Sun, 03 Nov 2013 19:49:51 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015