Ägnar lite tid till att skriva ett brev till familjehemmet. Vår relation fick en ganska hård start. Några dagar efter min dotters 1-års dag skulle jag på umgänge med min då 5-åriga son, och strax därefter på möte med socialtjänsten utan att direkt veta vad som skulle avhandlas eller vem jag skulle träffa. Det var en sjukt kall januaridag. Det var snöstorm och låg redan närmare 1 meter snö på backen. Av förklarliga skäl gick inte lokaltrafiken som den skulle. Det tog mig ungefär 1½ timme att ta mig till platsen, med vagnen som fastnade i snödrivorna. Dottern var ledsen, det var mitt i hennes sova-middag-tid och hon kom inte till ro utan att ammas. (Inte särskilt lätt i -20*). Väl framme fick vi stå och vänta i 45 minuter i kylan utanför porten till trappuppgången. Socialtjänsten och jourhemmet hade kommit överens om att umgänget skulle skjutas fram en timme, och hade glömt att meddela mig. När de väl kom så hade dottern sovit en stund i vagnen, utan att ammas innan, och vaknade väldigt hungrig. Jag bytte blöja, och gav henne mat med sonen som tjatade över axeln om att vi skulle gå och leka kurragömma. Ca 25 minuter fick vi tillsammans - han och jag. Resten av tiden (20 minuter) hade "gått åt" när jag skötte omvårdnaden av min dotter. Jourfamiljs-modern hade inte tid att stanna längre, av någon anledning jag inte fick förklaring till. Det skulle dröja en månad innan nästa umgänge skulle äga rum. Som varje gång gick jag därifrån med tomhet, sorg, saknad och längtan. Med tårar i ögonen skyndade jag mig iväg till hållplatsen, då mötet på socialtjänsten skulle börja 20 minuter senare. Dottern somnade igen. Spårvagnen var försenad, men 2 minuter över fem på eftermiddagen klev jag in på kontoret där mötet skulle börja fem. I väntrummet stod handläggaren och väntade, och när jag klev innanför dörren så sa hon att min sons tilltänkta fosterföräldrar satt i rummet bredvid. Trött, ledsen och en aning känslomässigt avstängd klev jag in. Där sitter 2 personer som ser väldigt vänliga ut, men också är gamla nog att vara mina föräldrar. (Det visar sig också att deras egen dotter är jämngammal med mig). Jag får reda på förnamn, arbete, och att familjen har fyra barn. Jag tillfrågas därefter om jag har ytterligare frågor. Apatiskt svarar jag att jag kan läsa resten i familjehemsutredningen som jag avser att begära ut. Mötet avslutas och 3 dagar senare flyttar min son in hos dem. Följande umgänge avsåg jag att ta med sonen hem för att öppna sina julklappar (i februari!!), vilket jag informerade socialtjänsten om. De svarade bara "Jaha", och utan umgängesbegränsning eller beslut så finns inget lagenligt utrymme för dem att besluta vart umgänget ska äga rum. Inga protester. Att informera familjehemmet var inte möjligt då jag varken visste vad de hette i efternamn, eller hade fått kontaktuppgifter till dem. Vi möttes på en parkering och jag sa glatt till sonen att hoppa in i bilen, så skulle vi hem under umgänget. Detta dock med tjurig min från familjehemsmodern som tyckte vi skulle vara på den öppna förskolan. Hemma öppnade sonen sina julklappar, och spelade lite tv-spel. Sedan badade han skumbad med sin lillasyster. Precis när jag plockade upp dem från badet knackade det på dörren, och där utanför stod polisen med order att skjutsa "hem" sonen. Familjehemmet har därefter inte velat vara själva med mig och verkar allmänt hispiga i allt som rör mig. Jag antar att de har en ganska tillskruvad uppfattning om mig, baserad på första intryck, rykten från socialtjänsten och sonens pappa... Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av brevet till dem. Kanske är det så att jag bara önskar lite grann att de skulle våga lära känna mig en aning, börja om, våga se allt från en annan synvinkel än socialtjänstens. Allt för att ett samarbete kring sonen någon gång i framtiden kanske, bara kanske, skulle kunna bli möjlig....
Posted on: Wed, 24 Jul 2013 19:41:30 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015