Förra söndagen stod integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i Agenda och hyllade beslutet att ge syriska flyktingar permanent uppehållstillstånd. Han beskrev inkännande krigets fasor och förklarade med stigande patos att det handlar om vilket slags Sverige vi vill vara: "Vill vi vara ett Sverige som ger människor en fristad eller inte?" Uppenbarligen finns det syriska flyktingar som tar den sortens utfästelser på allvar. Utanför ambassaderna i Amman, Ankara och Kairo köar nu desperata människor i hopp om att få komma till fristaden i norr. Vad ingen har berättat för dem är det finstilta: Det finns ingen legalt sätt att söka det där permanenta uppehållstillståndet som Ullenhag viftar med (om man inte är anhörig till flyktingar som redan har kommit hit illegalt, vill säga). Den svenska fristaden är omgärdad av en vallgrav. Sverige har inga som helst planer på att utfärda visum till människor som man misstänker kommer att söka asyl här. Det spelar ingen roll om de så har våldtagits, torterats eller sett sin pappa dödas. Är de flyktingar så är dörren till Sverige stängd. Den humanism som Ullenhag talar så vackert om bygger därför nästan uteslutande på människosmuggling. Det är bara de människor som tas hit av den organiserade brottsligheten via livsfarliga vägar, och därmed lyckas sätta sin fot på svensk mark, som ska få stanna här. Låt oss göra tankeexperimentet att EU:s polis Europol på något magiskt sätt lyckades stoppa all människosmuggling till Europa. Då skulle asylinvandringen till Sverige närma sig noll. Det illustrerar den paradox som flyktingpolitiken bygger på. Alla världens flyktingar som har asylskäl har rätt till uppehållstillstånd här. Men nästan ingen har rätt att komma hit och utöva den rätten. Och de människosmugglare som ändå gör det möjligt för flyktingar att komma in i Fort Europa kastar vi i fängelse. Ändå förs flyktingdebatten som om denna verklighet inte existerade. Migrationsverkets beslut att bevilja permanent uppehållstillstånd (PUT) till alla syriska flyktingar har applåderats unisont i debatten med ett enda undantag - det främlingsfientliga SD. Ingen påtalar det uppenbara: Om Sverige som enda land i Europa beviljar PUT till alla syrier samtidigt som vi håller den legala vägen hit stängd så är det att be om människosmuggling. En hög jurist med insyn i den organiserade brottsligheten kallar det ett "häpnadsväckande naivt beslut" när vi talas vid. Sverige kommer nu att aktivt göda dessa kriminella nätverk. Det vore välgörande med lite intellektuell hederlighet i debatten. Om man verkligen anser att Sverige ska vara en fristad för syriska flyktingar bör man i konsekvensens namn kräva legala möjligheter för dessa nödställda människor att ta sig hit. Det finns inget som hindrar Sverige från att utfärda humanitära visum till de människor som köar utanför våra ambassader och vi kan flyga Herkulesplan till regionen för att hjälpa människor ut ur flyktinglägrens djupa misär. Ändå är det väldigt få i debatten, om någon, som föreslår detta. Det talas i vaga ordalag om att öka de legala möjligheterna att ta sig till EU och Sverige, men ingen preciserar vad hon eller han menar. Troligen beror det på att man någonstans inser innebörden av ett sådant ställningstagande. Om Sverige som enda EU-land skulle sträcka ut en hjälpande hand under den syriska flyktingkatastrofen öppnar vi teoretiskt möjligheten för två miljoner människor att ta den chansen. Rent moraliskt kan man ändå argumentera för att vi borde öppna gränserna. Det är en form av nationell egoism att förvägra förtvivlade flyktingar rätten att söka asyl på laglig väg. Varför ska vi som råkar ha turen att vara födda här neka människor som råkar ha oturen att vara födda någon annanstans rätten till ett liv här? Det är en moraliskt föredömlig hållning på många sätt. Men det är ytterligt få som är beredda att ta konsekvenserna av det resonemanget. Visionen om Sverige som en öppen fristad för människor på flykt går inte att förena med välfärdsstaten. Då bör man å andra sidan vara ärlig och erkänna att man försvarar de höga murarna runt Sverige och EU. Då måste man medge att man står upp för den nationella egoism som förvägrar människorna utanför ambassaderna i Amman, Ankara och Kairo möjligheten att ta sig hit om de inte kan hösta upp tiotusentals kronor till samvetslösa flyktingsmugglare. Det är denna brist på konsekvens som är så frustrerande i flyktingdebatten. Hellre än att erkänna hur moraliskt svår denna fråga är plockar man lätta poäng genom att applådera ett beslut, vars verkställande vilar i händerna på den organiserade brottsligheten. Om Sverige vill göra en extraordinär insats för de syriska flyktingarna hade det varit bättre att kraftigt öka antalet kvotflyktingar. Då hade vi hjälpt de människor som FN betraktar som allra mest utsatta och vi hade gjort det utan att ge ett öre till flyktingsmugglarna. Dessutom hade vi vetat hur många människor som kommer hit och kunnat ordna ett bra mottagande för dem. Sverige ska självfallet föra en generös flyktingpolitik, men vi kan inte göra det på ett sätt som avviker radikalt från resten av Europa. Av Anna Dahlberg
Posted on: Sun, 15 Sep 2013 05:32:06 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015