Här är det, säger min pappa och pekar mot en alldaglig kontorsfasad i älvdalssandsten. Det är PK-huset han pekar på och ändå är det inte PK-huset han menar. Vi står under träden och framför oss ligger en tom gata. Tänk dig två stycken jugendbyggnader i marmor, fortsätter min pappa och knackar en cigarett mot handen, tänk dig svarta smidesarbeten, burspråk och välvda fönster. Maja, där skulle vi passat, i paradvåningen ovanför gatan. Med Morris Herrekipering under oss och Hasselblads Foto i nummer 16. Han tänder sin cigarett och andas in den varma höstluften. Det är de Sagerska husen vi står och beundrar. Du skall veta Maja, att där hade vi haft det bra. Sedan går min pappa inte in på fler detaljer om vare sig innebörden av att ha det bra, eller varför man rev de Sagerska husen. På kvällarna tecknar han serier och dricker öl och somnar i fåtöljen. Och bitvis kan man inte önska sig ett annat liv än att vara en finlemmad jugenlampa. En långsmal kvinnlig gestalt uppbärande en mosaik av glasbitar formade till en lampskärm. Poserande i hallen av den tillvaro som inte finns. Utanför restaurang Seikoen är det ödsligt. Valpen kissar mot ett träd och det slår mig att jag inte till fullo erövrat mig själv. I många avseenden har den här sommaren stora likheter med tomhet. Alltså en rent praktisk tomhet, ekot genom tomma rum. Det är som att livet inte avslöjar sig. Jag har gått från Biblioteksgatan genom Kungsträdgården och hamnat här. Det är mestadels turister i staden nu, och sysslolösa sommarlovsfirare. Bortåt ett soligt Sheraton rör sig en skara halvnakna tonåringar. De går mot city i för små plagg. Putande veck och kommande problemområden, till följd av den cider de recenserar, verkar inte ha någon inverkan på humöret. Jag drar i valpen. Valpen viftar på svansen och luktar på byggnaderna. Utanför en pantbank hänger en reklambild på ett par kvinnoläppar målade med guldläppstift. Gör kontanter av ditt guld, står det. Och läpparna är halvslutna och det är starkt solljus i det nedre högra hörnet och valpen vilar en stund. Jag skulle vilja hävda motsatsen. Gör guld av dina kontanter. Och se till att aldrig sälja ens ett gram: Hyr ett billigt bankfack och glöm alltihop. I decennier. Sedan kommer vi till rivningstomten. Hotel Continental, mitt emot Centralstationen, är alltså jämnat med marken och spårlöst försvunnet. Inte spårlöst, vi skall hellre gå med på att säga att det gått upp i rök, och att röken lagt sig som ett fint damm över angränsande gator. Jag tittar en stund på platsen som utgörs av ett ökenlandskap i mindre skala. Där står en Hitachi Demcon Demolition stilla. Där ligger skopor som liknar förvuxna bulldogkranier och hunden rycker i kopplet. Jag kan inte säga på vilket sätt desa döda byggnader har en roll i min historia. Jag kan bara säga att jag ser mig själv i dem. Återkommande. Hör mina steg mot stadens upplösta golv. På sidan av planket står en rosa solstol av hängmattsmodell. Demolerad den också. I skuggan runt hörnet ligger en glass med chokladsås och flyter. Jag skall återkomma till min pappas vision senare. Den avtecknar sig någonstans som en fast modell. Det verkar som att först när någonting dör blir det statiskt. Det blir som ett lysande, eller också slocknat, emblem mitt ibland oss.
Posted on: Sun, 28 Jul 2013 23:02:13 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015