Emil i Lönneberga, han som bodde på gården Katthult i Lönneberga socken i Småland, har du någonsin hört talas om honom? Jaså, inte! Men i Lönneberga fanns det inte en enda människa, det kan jag försäkra dig, som inte kände till Katthultarnas hemska lilla pojke, den där Emil som gjorde fler hyss än det var dagar på året och som skrämde Lönnebergaborna så pass att de ville skicka Emil till Amerika. Jojomensan, Lönnebergaborna samlade ihop pengar i ett knyte och gick med det till Emils mamma och sa: Det kanske räcker så att ni kan skicka Emil åt Amerika. De trodde att det skulle bli mycket lugnare i Lönneberga om Emil inte fanns där, och det hade de förstås rätt i, men Emils mamma blev rasande arg och slängde pengarna, så att de över hela Lönneberga. Emil är en liten rar gosse´´, sa hon ´´Vi älskar honom precis som han är.´´ Och Lina, hon som var piga i Katthult, hon sa: ´´Vi får ju tänka lite på amerikarna också. Di har då inget ont gjort oss, så varför skulle vi dyvla på dom Emil? Då tittade Emils mamma länge och strängt på Lina, så Lina förstod att hon hade sagt något dumt. Hon började stamma och ville göra det bättre: Ja, men frun ´´, sa hon, ´´det står ju i Vimmerbytidningen om den förskräckliga jordbävningen där borta i Amerikat .. jag menar, det vore för mycke´ om nu till på köpet Emil Tyst, Lina ´´, sa Emils mamma, ´´ge dej iväg ut lagårn och mjölka, det är det enda du förstår dej på. Då tog Lina mjölkspannen och löpte ut i lagårn, och hon satte sig att mjölka så att det stänkte om det. Hon arbetade alltid bäst när hon var lite arg, därför mjölkade hon nu mer taktfast än vanligt och mumlade under tiden dovt för sig själv: Det får ju vara nån rättvisa i alla fall! Allt elände ska väl inte amerikanarna ha heller. Men jag skulle gärna byta med dom, så jag tror jag ska ta och skriva te dom: Här har ni Emil, skicka hit den där jordbävningen!´´ Där skröt hon allt, Lina! Hon skulle just vara den rätta att skriva till Amerika, hon som inte kunde skriva så att det gick att läsa hemma i Småland ens. Nej, om någon skulle skriva till Amerika, så borde det ha varit Emils mamma. Hon var duktig i skrivning. Hon skrev upp alla Emils hyss i en blå skrivbok som hon hade i byrålådan. Vad ska nu det tjäna till ´´, Emils pappa. Med alla hyss som han gör, ungen, så sliter du ut våran blyertspenna, har du tänkt på det? Det brydde inte Emils mamma sig om. Hon skrev troget upp alla Emils hyss, bara för att Emil skulle få veta en gång, när han blev stor, vad han hade gjort när var liten, jo, för då skulle han förstå, varför hans mor hade blivit gråhårig och skulle kanske älska henne ändå med alla hennes gråa hår som hon hade fått för hans skull. Nu får du inte tro att Emil var elak, nej då, hans mamma hade alldeles rätt när hon sa att han var en liten rar gosse, och som en ängel såg han ut med sitt ljusa, ulliga hår sina fromma blå ögon. Visst var Emil snäll, och hans mamma var rättvis, hon skrev minsann upp det också i den blå skrivboken. I går var Emil snäl ´´, skrev hon i sin bok den 27 juli. Han gorde intet Hyss på häla dagen vilket vysade sig kåmma därav hadde hög feber å liksom inte årkade. Men redan den 28 juli hade Emils feber gått ner så pass att hans bravader fyllde flera sidor i skrivboken. För han var stark som en liten oxe, den pojken, och fick han bara vara frisk så orkade han göra hur många hyss som helst. Jag har aldrig sett maken till unge´´, sa Lina Du kanske redan har förstått att Lina inte riktigt gillade Emil. Hon tyckte mer om Ida, Emils lilla syster, som var ett snällt och lydigt barn. Men Alfred drängen i Katthult, han tyckte om Emil, varför vet ingen, och Emil tyckte om Alfred. De hade roligt tillsammans, när Alfred hade fritt från arbetet, och Alfred lärde Emil allt mjöligt nyttigt, hur man selar på en häst och hur man snärjer gäddor och hur man tuggar snus, ja, det där sista var förstås inte särskilt nytttigt och Emil försökte också bara en enda gång. Men försökte gjorde han, för han ville kunna allt som Alfred kunde och göra allt som Alfred gjorde Alfred hade täljt en träbössa åt Emil, det var väl snällt av honom? Den träbössan var Emils käraste skatt. Hans näst käraste skatt var en liten ful skärmmössa som hans pappa hade köpt åt honom en gång när han var i stan och inte visste riktigt vad han gjorde. Jag tycker om mi bysse och mi mysse ´´, brukade Emil säga på ren smålandska, och han gick inte och la sig en enda kväll utan att ha myssan och byssan sig i sängen. Minns du nu vilka som bodde i Katthult? Det var Emils pappa som hette Anton, Emils mamma som hette Alma, Emils syster som hette Ida drängen som hette Alfred, piga som hette Lina, och så Emil som hette Emil. Och så Krösa-Maja förstås, henne får vi inte glömma. Hon var en liten magen torparkäring som bodde på torp uppe i skogen, men hon kom titt och tätt till Katthult för att hjälpa till med byk och korvstoppning och sådant där och för att sätta skräck i Emil och Ida med sina hemska historier om mylingar och gastar och spöken och mördare och stortjyvar och andra trevligheter som Krösa- Maja hade reda på. Men nu vill du kanske höra lite om Emils hyss? Han gjorde ju sådana alla dagar utom när han hade feber, så vi kan lugnt hugga en dag vilken som helst ur högen och se vad han gjorde då. Ja, varför inte ta just den 28 juli förresten? I köket i Katthult stod en gammal blåmålad soffa, och i den soffa sov Lina. På den tiden när det här hände var hela Småland fullt av kökssoffor med pigor i, som sov på en knölig madrass med flugor surrande omkring sig, så varför skulle det inte vara så i Katthult också? Lina sov bra i sin soffa. Inget kunde få liv i henne före klockan halv fem på morgonen, när väckarklockan skrällde åstad och hon måste ut och mjölka. Så snart köket blev tomt efter Lina, brukade Emils pappa smyga dit för att dricka morgonkaffe i lugn och ro, innan Emil vankade. Det var skönt, tyckte han, att sitta där vid det stora slagbordet alldeles ensam, inte se till någon Emil någonstans, bara höra fåglarna sjunga och hönsen kackla utanför, sörpla på sitt kaffe, gunga lite på stolen, känna de sköna golvplankorna under fötterna som Lina hade skurat så att de var alldeles vita nej, det var golvplankorna hon hade skurat, förstår du väl, och inte Emils pappas fötter, fast det kanske också hade behövts, vad vet jag? Emils pappa gick barfota om morgnarna, men inte bara för att det var skönt ´´ Man kan ju spara lite på sokdoningarna också´´, sa han till Emils mamma som var gensträvig och ville gå barfota alls.´´ Så som du sliter skor, får vi ju köpa nya åt dej ideligen, ideligen vart tionde år. Ja, just det´´, sa Emils mamma, och sedan var det inte vidare tal om den saken. Jag sa förut att inget kunde få liv i Lina förrän väckarklockan ringde, men en morgon väcktes hon i alla fall av något annat. Det var den 27 juli, just den dagen när Emil hade feber. Kan man tänka sig så hemskt, redan klockan fyra på morgonen vaknade Lina av att en stor råtta sprang rakt över ansiktet på henne
Posted on: Sun, 15 Sep 2013 07:41:53 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015