Misshandeln i Malmö: En ny upplaga av hijabspektaklet? Allt fler frågetecken tornar upp sig kring det så kallade hatbrottet mot en far och son i Malmö. Men kanske har massmedia lärt sig av sitt tidigare misstag med till exempel Hijabuppropet? Om detta skriver Walter Rehagel. Fem dagar har gått sedan den mystiska incidenten i Malmö: En neger och hans barn på ett eller ett och ett halvt år (här föreligger motsägelsefulla uppgifter) blev ”brutalt misshandlade” — av vilka? Fem dagar har således gått och informationskonsumenterna vet i princip fortfarande ingenting med säkerhet. Strängt taget inte ens om det överhuvudtaget har tilldragit sig något som ens bär yttre lik-heter med den nya rövarhistoria, som likriktade massmedia undfägnade sina informations- och underhållningskonsumenter med. Vad ingen utöver en liten grupp av initierade kan veta äger jag av förståeliga skäl, såsom icke-initierad, givetvis heller ingen kunskap om. Det ligger således i sakens natur att följande artikel med nödvändighet måste anta en viss spekulativ karaktär, samt att jag inte inbillar mig att ha sagt sista ordet i saken. Vad som kan sägas med någon säkerhet är att polisen i Malmö bör ha mottagit en anmälan av något slag. På grund av svenska massmedias notoriska opålitlighet kan vi bara med förbehåll utgå ifrån dess version enligt vilken polisen skulle ha rubricerat anmälan som hatbrott. Frågan saknar emellertid relevans såtillvida som ”hatbrott” inte bara definieras utifrån offrets rastillhörighet, utan även utifrån gärningsmannens rastillhörighet samt politiska/ideologiska övertygelse. Faktum är att massmedia, genom att saluföra och kolportera beteckningen ”hatbrott” över hela Sverige, indirekt insinuerade att det bara kunde ha rört sig om vita gärningsmän. Klart är också att åtminstone de bland nyhetskonsumenterna som ännu hyser naivt illusoriska föreställningar om svensk massmedias ”sanningskärlek”, inte kunde göra annat än att reproducera den associationskedja som korrumperade massmedia genom årtionden av systematisk suggestion har trumfat i dem: Hatbrott = vita farliga män = rasister (nazister). Faktum är också att massmedias ”osäkerhet” beträffande gärningsmännens etnicitet står i bjärt konstrast till den ”träffsäkerhet” med vilken man bestämde utpekade offret. Det var nämligen (surprise, surprise) en svart! — eller kanske lyckligtvis — fanns det inga vittnen till städes, om vi bortser från de få (reella eller påhittade) pultroner som — enligt ”polisens” (dvs förmodligen massmedias) första version — av ren och skär ångest för repressalier ”från de vita farliga männens” sida” inte vågade träda fram. Denna ”rädsla” måste då sannerligen vara så pass grundmurad hos den ”vite mannens kroniska offer”, att de räds honom trots den skyddsmur som omger dem i form av ett närmast svenskfritt, närmast renodlat invandrarområde. Samtidigt som man inte kan låta bli att återigen häpna över den till dumdristighet gränsande djärvhet med vilken ”vita onda män” systematiskt väljer just utomordentligt invandrartäta områden till skådeplats för sina ”rasistiska” uppvisningar! När massmedia omsider nödgades erkänna vad den hela tiden visste, nämligen att förövarna icke var av vit etnisk börd, skulle förklaringen att vittnena höll sig undan av rädsla, äntligen te sig plausibel. Men då väljer ”polisen” (eller massmedia) att göra en kovändning och plötsligt servera informations- och underhållningskonsumenten en helt ny version: det ädla solidaritetsmotivet. De håller ihop som ler och långhalm och anger inte varandra. Dessutom kan man inte utesluta en viss reserverad hållning på invandrarnas sida gentemot ett repressivt — till råga på allt svenskt — statsorgan. Men kovändningen är inte alldeles obegriplig. Ty vem kan ha skäl att rädas fredliga invandrare för vilka våldshandlingar är ett främmande ord? Frågan hur denna stereotyp kan vara förenlig med den ”brutala misshandel” som de fredliga begick mot en svart, löser man bäst genom att undvika den. Låt oss sammanfatta: Ett könsblandat ”gäng” på tio personer av obestämd etnisk härkomst angriper en svart och ”misshandlar honom brutalt”, samtidigt som en hagelskur av rasisistiska glåpord öser ner över honom. Kort sagt: Här serverade man det perfekta brottet, i betydelsen att samtliga ingredienser som behövs för att tillreda en perfekt hatbrottssoppa, var förhanden. En glasklar demonstration av renodlad rasism som egentligen den ”vite onde mannen” äger monopol på. Offrets ett eller ett och ett halvt-åriga barn påstås ha lyfts upp och kastats i marken, dvs utsattes för en behandling som många barn i den åldern inte skulle ha överlevt. Fadern sägs ha ”misshandlats brutalt” av tio ungdomar. Den fråga som då osökt infinner sig om det finns trovärdiga läkarutlåtanden som kan verifiera påståendet om ”brutal misshandel”, samt om massmedia tagit del av detta. Vi vet att ”den brutalt misshandlade” — tack vare en nådig försyn — i dag inte ligger i koma eller nödgas ödsla bort dyrbar livstid i en obekväm sjukhussäng. Utan han var redan dagarna efter händelsen så pass återställd och vital att han kunde ställa upp i två massmediala tillställningar: i en radiointervju i P1 den 11 september, samt i televisionens nyhetskanal samma dag. Vad som verkligen hände i Malmö den 8 september år 2013 kommer vi förmodligen aldrig att få reda på. Vem skulle ha ett intresse av och samtidigt möjlighet och spilltid nog att rota i saken? Vad vi dock kan konstatera är att massmedia har lärt sig något av sitt totala fiasko med hijabspektaklet. Att avslöja massmedia utklurade lögner bör aldrig lämnas åt andra. Utan givetvis måste måste massmedia själv oförfärad slå in på ”sanningens törnestig” och korrigera självfabricerade smärre misstag. Och det var faktiskt det som man gjorde denna gång.
Posted on: Wed, 18 Sep 2013 05:30:57 +0000
Trending Topics
Recently Viewed Topics
© 2015